PUMA RISE /
AGNES MALTESDOTTER

Läs om Agnes resa från vart hon startade till där hon är idag. En intervju framtagen tillsammans med Puma.

PUMA RISE /
AGNES MALTESDOTTER

Läs om Agnes resa från vart hon startade till där hon är idag. En intervju framtagen tillsammans med Puma.

Jag växte upp i utkanten av Stockholm, i den där staden där solen alltid skiner, ja ni vet, Solna. Jag har fortfarande min studio kvar där men inte särskilt många dagar spenderas i staden jag är ifrån. De senaste åren har inneburit fler dagar på location än en hemadress, så bestämde mig ganska snabbt att hem fick vara där jag är. Det är faktiskt rätt slitigt att packa upp och ner, men också helt fantastiskt nyttigt. Man värderar saker och ting på ett annat vis. Jag är så lycklig över att jag precis flyttat upp till Kiruna. Här uppe bor min pojkvän, Jonatan, sedan fyra år tillbaka.

Femtonåriga Agnes gick i en skola där hon inte kände sig hemma. Därför var hennes dröm att någon gång passa in. Men, om jag ska vara ärlig, så vet jag nu att den femtonåriga Agnes egentligen inte ville passa in på den där skolan. Det saknades hjärta. Det sakandes personlighet. Utan att riktigt förstå det där och då så var den där tiden viktig för mig. Det ledde in mig på en väg där jag alltid lyssnar på hjärtat. I gymnasiet hamnade jag mer rätt, pluggade Bild & Form på Södra Latin. Nu befann jag mig plötsligt på en plats som kändes rätt! Klassen var fylld med hjärta och personlighet (plus lite galna själar).

Jag har fotat sen jag var väldigt liten och fick min första kamera i tvåan på grundskolan. Jag är uppvuxen med en pappa som jobbar full on som fotograf, så var tack vare honom fastnade jag i en värld fylld av foto. Steget till att börja jobba som fotograf tog jag i samband med att jag valde att sluta jobba på café. Det var för några år sen. Till en början plockade massa gratisjobb och körde tillsammans med min vän Anton Bengtsson igenom Europa för att jobba på en portfolio. Egentligen var det kanske mest för att vi ville se lite mer av världen... Och just det är väl det som drivit mig till många platser. Att hitta nya intryck eller saker att fånga och dela. Det är fotande för mig! Att fånga berättelser om platser jag fått vara på. Och det är också så jag älskar att jobba, från hjärtat helt enkelt.



Det finns ingen tydlig gräns mellan jobb och vardag för mig. Ingen måndag. Ingen fredag. Jag är glad att det är min ”vardag”. Jag passade aldrig i ”nio till fem-världen” eftersom jag inte kan passa tider. Lägg också till att jag inte gillar när någon bestämmer över mig så var lösningen ganska given: eget företag. Något jag tycker är viktigt är att vara ärlig mot sig själv. Att checka av med sig själv och ställa sig frågan ”varför gör jag detta”? Fråga dig om det här verkligen är du och något du vill stå för. En del saker ser bra ut på papper men vad betyder det? En del av dom som kommer på mina workshops säger att dom drömmer om att jobba som fotograf. Men många är bara kära i drömmen av att jobba med foto. Det räcker inte för mig. Man måste älska konstformen! Jag tror att man kommer dit man vill om man följer sitt hjärta. Många skrattar när jag säger det, men jag tror ändå att det är sant. Vi äger ju på något sätt ändå vår rörelse.

Att få uttrycka sig, betyder väldigt mycket. Ord har aldrig varit min genre. Dessutom är jag ganska introvert. Att träna, skriva och att skapa i konst överlag har varit mitt sätt att tala utan munnen. Att ta tid för checka in med mig själv, lyssna på hur jag känner, känna allt lite mer är viktigt. Jag rusar lätt ”framför mig själv”, kanske för att slippa tänka eller känna. När jag beskriver hur det känns att vara jag, brukar jag säga att det känns som ett stökigt klassrum. I det stökiga klassrummet skriker alla från sista raden till den längst fram. Pappersflygplan flyger mellan bänkarna. Känslan att vara jag är som en storm som hela tiden driver mig framåt! Tyvärr för det mig också rätt så disträ. När jag väl sugs in i mitt kreativa state of mind tystnar det där klassrummet. I det, förut så stökiga klassrummet, står jag nu längst fram. Jag håller det där föredraget jag i praktiken aldrig vågade hålla. Och föredraget, det handlar om mig!


Social media, är ett forum jag gillat att vistas i sen rätt tidig ålder. Det har varit ett sätt att spara det jag gör och dokumentera saker jag fått uppleva. Jag har alltid trivts på sociala medier. Känner ingen press. Har jag inget att dela, delar jag inte. Vissa tider skriver jag mer. Andra mindre. Oavsett vilket så älskar att uttrycka mig och att kunna få dela det med alla mina följare betyder så mycket. Utan instagram skulle jag nog blogga mer, och tanken är att snart starta upp en på min hemsida. Måste bara ha lite mer tid… Jag själv är rätt dålig på att följa andra. Jag checkar in med mina närmsta och något enstaka härligt konto. Det blir för mycket för mig att försöka hänga i hälarna på andra och tror inte min hjärna pallar den mängden intryck



Svensk musik bär mig! Jag kan spendera timmar åt att lyssna på text, skriva ner och spara olika fraser. Håkan Hellström tog plats i mitt hjärta redan när jag var rätt ung, kanske sju år eller något sånt. Jag hade två låtar av honom i min Ipod: ”Kär i en ängel” och ”13”! Dom spelades om och om. Möjligtvis varvades dom med några låtar av Kent. Musik tillåter oss att känna. Jag började filma när jag hörde låtar som betydde något. Såg saker som ingen annan såg, byggde världar utav toner och jag var där i mitt eget universum. Håkans texter har alltid dragit mig framåt och när han släppte ”du kan gå din egen väg, det bästa har inte hänt än”, visste jag att det var dit jag var på väg.

Vad jag gör om fem år, har jag inte en aning om. Vill olika saker varje dag. Men du frågar mig här och nu - idag, så bor jag tillsammans med Jonatan på landet, kanske i Karlshamn. Vi har en segelbåt, två barn och jag frilansar fortfarande. Jag drömmer om att vi har en stor trädgård där vi odlar massa gott. Jag hoppar på mer harmoni och mindre fläng i livet. Då har jag förhoppningsvis mer tid att spendera i keramikverkstaden! Jag hoppas på en massa tid att rida, såklart har vi något äventyr i sikte. Kanske har vi precis kommit hem från en jordenrunt-segling, eller så håller vi packa inför en. Men vem vet? Jag vill inte riktigt tänka så långt fram.


Våga släppa allt som känns tryggt. Fråga dig själv vad du verkligen vill, plocka bort filter, kredd och saker du tror att du ”måste göra”. Checka in och lyssna på bara dig - så hittar du rätt. Att lämna hamsterhjulet behöver inte betyda flytta så långt bort från Sverige du kan. Jag tror på enkla saker som att lämna storstaden och flytta nånstans där du kan jobba lite mer varierat kan förändra mycket! Livet blir högkvalitativt när du värderar och väljer vad som är viktigt för dig. För livet är här och nu.




SNEAKER: Puma Rise
FOTOGRAF: Jonatan Torshall Svensson
TEXT: Agnes Maltesdotter
AGNES PÅ INSTAGRAM: @undanflykter